Utforska Älvsbackabygdens historia och kultur.
Här berättar vi om Älvsbackas historiska betydelse, dess utveckling genom tiderna och fascinerande berättelser och fakta.
I Älvsbackatrakten har det funnits människor länge – ända sedan stenåldern.
Bördiga jordar, mörka skogar, glittrande vatten och forsande älvar präglar bygden och har utgjort grund för de människor som bott här och den verksamhet som bedrivits här.
Viktiga årtal i Älvsbacka
Det händer ibland. Vägskäl – och livet tar en annan riktning. Här hittar du några år då bygden svängde in på en ny väg..
1594
Elofsbacka
Året då skattenybygget Elofsbacka, som gett bygden dess namn anlades. Namnet kommer från Eloff Nilsson, den förste åbon.
1642
Bruket
1642 byggs en hytta och borgmästaren i Karlstad får privilegium på den första stångjärnshammaren i Östanås
1731
Kyrkan
Året då Elfsbacka blir kapellag under Nyeds församling. Då byggs kyrkan, begravningsplatsen anläggs och socknens kyrkobokföring startar.
1905
Skyddshem
Östanås Bruk går i konkurs 1893. Herrgårdsområdet i Östanås blir 1905 ”Älfåsens skyddshem för vanartiga barn”.
1937
Verkstadsskola
1642 byggs en hytta och borgmästaren i Karlstad får privilegium på den första stångjärnshammaren i Östanås.
1974
Bäverland
Bertil Holmquist ägare av Polarvagnen AB tar över området 1974 och driver turistanläggningen Bäverland till 1989.
1993
Byalaget Älvan
I oktober 1993 bildas en fritidsförening i Östanås. I januari 1994 hålls första årsmötet och föreningen får namnet Älvan. Detta är starten till Byalaget Älvan
2024
Magasinet
Byalaget Älvan förvärvade Magasinet till föreningsverksamhet och informationslokal. Arbetet påbörjas med renovering och tillbyggnad.
Bruksperioden
Under 1600-talet ville statsmakterna flytta ut stångjärnssmidet från Filipstads bergslag i östra Värmland för att bl.a. spara virket till hyttorna och gruvorna.
Som ett resultat av denna aktiva näringspolitik förlades bruken till skogrika områden med tillgång till vattenkraft, i främst mellersta och västra Värmland.
Älvsbacka Bruk anlades 1642. 1644 fick borgmästaren Lars Ingmansson i Karlstad fick privilegium på den första stångjärnshammaren. Läget var perfekt eftersom det fanns gott om skog för träkolstillverkning och nivåskillnaden mellan sjöarna Gräsmangen och Lersjön skapade ett flertal fall som utnyttjades för vattenkraft.
Järnbruket och dess människor
Från starten 1642 växte bruket snabbt till ett av Värmlands större bruk under 1700- och 1800-talen.
Betty Geymüller och Ulric Croneborg
Den spännande historien om Betty Geymüller och Ulric Croneborg.
Historier
Lite fakta och några historier om bruksperioden. Lite sant och lite ”värmlandshistorier”.
Järnbruket
År 1642 anlades bruket mellan sjöarna Lersjön (Östra Örten) och Gräsmången i dåvarande Nyeds socken, cirka fyra mil norr om Karlstad. Två år senare, 1644, byggdes en hytta på platsen och samma år beviljades privilegium för den första stångjärnshammaren. År 1656 fick även den andra stångjärnshammaren privilegium. Hyttan lades snart ned då man istället valde att hämta tackjärnet från Svartåhyttan, som etablerades 1686 några mil öster om Älvsbacka.
Järnbruket blomstrade efter hyttans nedläggning och var vid 1695 års taxering ett av Värmlands största bruk. Under slutet av 1700-talet utvidgades bruket med en plåthammare och två spikhammare, även om plåtsmidet upphörde på 1830-talet.
Vid mitten av 1800-talet genomgick bruket en betydande expansion och modernisering. Lancashiresmidet ersattes med tysksmidet och nya anläggningar som ett gjuteri och ett valsverk byggdes.
Även under senare delen av 1800-talet strävade brukspatronerna vid Östanås efter att hålla jämna steg med den snabba tekniska utvecklingen. Mot slutet av århundradet ökade användningen av götjärnsprocesserna på bekostnad av lancashiresmidet, vilket ledde till en investering i en martinugn 1888. Trots dessa omfattande satsningar började bruket nu gå mot sitt slut. En avgörande faktor för dess nedgång var det långa avståndet till järnvägen. År 1879 stod Bergslagsbanan färdig, med Molkoms station belägen cirka 17 km söder om Älvsbacka.
Järnvägen förändrade helt förutsättningarna för var produktionen kunde bedrivas. I den hårda konkurrens som rådde blev det på sikt omöjligt att upprätthålla lönsamheten på en plats som låg långt från den nya infrastrukturen. Redan år 1893, bara fem år efter att martinugnen hade byggts, var konkursen ett faktum och Östanås bruk gick ur tiden.
Bruket och dess människor
Bland människorna som var beroende av bruken utgjorde lönearbetare direkt involverade i järnproduktionen en minoritet. Majoriteten arbetade istället med livsmedelsproduktion, transporter och bränsleframställning.
Kännetecknande för bruket var en tydlig social hierarki, organiserad efter yrkesgrupper och skicklighet. Tjänstemännen hade en relativt hög status, medan smederna intog en särställning bland arbetarna. Längst ner på samhällsstegen befann sig torpens pigor och drängar. Förhållandet mellan bruksägaren och befolkningen präglades av en patriarkalisk struktur; båda parter hade tydliga skyldigheter och brukspatronen erbjöd ett trygghetssystem som, trots sin enkla form, var unikt för sin tid.
Brukspatroner försåg arbetarna med bostäder och ibland även sjukvård och pensioner. Tack vare bruksbutiken fanns ständig tillgång till mat. En del av lönen betalades ofta i natura, exempelvis i form av mat, bostad och ved. Den vanligaste naturalönen bestod av bostad med täppa, vedbrand och betesrätt för egna djur. Detta gjorde arbetarna starkt beroende av bruket. Den som fick avsked förlorade inte bara jobbet utan även bostaden och den garanterade tillgången på livsmedel.
Intresserad av fördjupning? ”Pinoberget. En socialhistorisk studie utifrån sentida bebyggelselämningar och obesuttna människor.” av Hans Lind, Ingela Holmgren, Eva Svensson & Stig Emilsson
(Referens Furuskog, J. 1924. De värmländska järnbruken. Kulturgeografiska studier över den värmländska järnhanteringen under dess olika utvecklingsskeden. Melander, B. Vem minns Älvsbacka bruk? Värmländsk kultur 1992:4. Söderberg, J. 2000. Sociala och demografiska verkningar av bruksdöden i Värmland. Hans Lind, Ingela Holmgren, Eva Svensson & Stig Emilsson ”Pinoberget. En socialhistorisk studie utifrån sentida bebyggelselämningar och obesuttna människor.” )
Österrikiskan på Östanås
Barbara von Geymüller, som i Värmland ofta kallades Betty Croneborg, var född i Wien 1799 och kom från en förmögen österrikisk bankirsläkt. Hon gifte sig 1825 med den svenske diplomaten Ulric Croneborg, Ulric Croneborg (1796-1844) född i Nyköping, som senare blev hovmarskalk. Han stod bl.a. nära Karl XIV Johan.
För Bettys hemgift köpte Ulrik Älvsbacka bruk, dit paret flyttade år 1827. Bruket var då i full blomstring. Östanås gamla herrgård, byggd 1742, köptes som bostad. Den var en av de större och mest representativa herrgårdarna i Värmland. Herrgården hade den typiska värmländska stilen med en timrad tvåvåningsbyggnad, skiffertak, profilerade fönsteromfattningar och dekorativa vindskupor. Två envåningsflyglar med skiffertak hörde också till gården. Den låg vackert med utsikt över Lersjön och Östra Örten, och med Älvsbacka kyrka i söder.
Betty reste ståndsmässigt upp från Wien med en fantastisk gul fyrspannsvagn med innerkorg i rött siden och med det Geymüllerska familjevapnet på sidan.
Betty som var väldigt kulturintresserad. Det Geymüllerska hemmet i Wien stod öppet för besökande från när och fjärran, bl.a. var diktare som Grillparzer, musiker som Beethoven och åtskilliga andra kulturpersonligheter – uppenbarligen gjorde detta stort intryck på Betty. Väl etablerad i Östanås var hon både påskyndare och högst aktiv deltagare i Karlstads kulturliv. Litteratur, musik och kanske framförallt konst var ett stort intresse. Strax efter flytten till Östanås införskaffades en stor konstsamling som under åren utökades. Det var en betydande konstsamling med bl.a. verk av Caravaggio, Rembrandt, Rubens, Tizian och van Dyck.
Betty gjorde många resor till Stockholm, Uppsala och även till Wien. I Karlstad hade hon en våning och umgicks där bland annat med landshövdingen och biskopen. Hon behärskade det svenska språket perfekt. Musikaliskt begåvad var hon en skicklig sångerska och pianist, och hon hade även konstnärlig talang som målare. Med ett stort intresse för trädgård anlade hon park- och trädgårdsanläggningar på Östanås. Efter sig lämnade hon en omfattande samling brev, främst adresserade till sonen Hjalmar.
Betty deltog även i den dåtida samhällsdiskussionen. Hon träffade Fredrika Bremer vid ett par tillfällen och kommenterade både den dåvarande politiska situationen och aktuella levnadsförhållanden
Östanås blev Bettys hemvist under återstoden av hennes liv, även sedan hennes man dog 48 år gammal 1844. Tillsammans med sin man fick hon sönerna Wilhelm (1826-1909) och Hjalmar (1830-1876). Den äldre bosatte sig efter faderns död på Östanås och tog över Älvsbacka bruk. Han gifte sig 1851 med Marie von Berg från Sachsen (1831-1925). Ytterligare ett betydande arv fick Betty av sin ingifta faster när denna dog 1856. Samma år tog hon hand om sin systerdotter Louise (1844-1878) som blev föräldralös vid tolv års ålder. Denna gifte sig 1865 på Östanås och bosatte sig sedan i Västergötland. Betty själv dog den 22 februari 1866 och vilar bredvid sin make på Älvsbacka kyrkogård.
År 1875 omvandlade sonen Wilhelm tillsammans med sin bror Hjalmar Älvsbacka bruk till ”Elfsbacka Aktiebolag”. Bruksverksamheten gick dock i konkurs 1893 och egendomen såldes.
Det kom ett glasskåp till Värmland
Värmlands Museum mottog tidigt hösten 2002 en donation från en givare vars släkting hette Barbara von Geymuller, kallad Betty. Gåvan var ett skåp som Betty låtit tillverka för att bevara minnen från sitt barndomshem. Skåpet fungerade som ett minneskabinett, fyllt med över sextio föremål, många av dem miniatyrer. Några av dessa finns utställda i Värmlands museums basutställning, bland annat det vackra bröllopsarmbandet med bilder på Betty och Ulric. Samtliga föremål kan även ses digitalt via Digitalt museum.
Intresserad av att läsa mer?
Här är ett utdrag ur RIG – Kulturhistorisk tidskrift, 1982:4 Sammanställt av Bo Levin. Författare landsantikvarien fil. lic. Gösta von Schoultz. Kan läsas i sin helhet här.
Vem var då denna Betty Croneborg på Östanås?
Flicknamnet von Geymüller antyder ju hennes utländska härkomst. Hon föddes i Wien den 13 maj 1799 som äldsta dotter till bankiren, friherre Johan Heinriech von Geymüller. Familjen stammade från Basel, men fadern flyttade 1772 till Wien, där han tillsammans med en bror grundade en bankirfirma. Den hade stor framgång och blev så småningom en av de mest betydande i Europa.
Besök av Beethoven
Familjen kunde leva ståndsmässigt i sitt centralt belägna Palais Geymüller liksom på några vackra slott i huvudstadens närhet. Särskilt under Wienkongressen 1814-15 befann man sig i världens centrum med ett livligt umgängesliv och ståtliga fester, som ju ännu i dag lever i minnet. Det von Geymüllerska huset stod öppet för besökande från när och fjärran, bl.a. var diktare som Grillparzer, musiker som Beethoven och åtskilliga andra kulturpersonligheter gäster och vänner i huset. Den svenske ministern i Wien greve C.G. Löwenhielm har i sina Minnen notiser om besök i hemmet: ”—man finner bland dem mycken trevnad och särdeles älskvärda damer”, skriver han bland annat. Det var således i en högt kultiverad och stimulerande miljö som Betty von Geymüller växte upp, och säkerligen hade hon liksom sina många systrar – sju stycken – kunna gifta sig med någon i den vida umgängeskretsen i den österrikiskungerska kejsarstaden.
Ulric Croneborg
Men det blev istället med C.J.D.Ulric Croneborg, som under åren 1824-27 som chargé d’affaires representerade Sverige i Wien. Denne var då en ung man, född i Nyköping 1796, som efter skolgång där och i Linköping 1815 tog en kansliexamen i Uppsala. Detta ledde till en tjänst vid ”kansliet för utrikes brevväxling”, som utrikesdepartementet då kallades, och där gjorde han en snabb karriär. Han var några år legationssekreterare i St Petersburg, och uppskattades tydligen för gott arbete, då han efter kort tid, blott 28 år gammal, 1824 utnämdes till posten i Wien. Där träffade han Betty von Geymüller och bröllopet stod den 24 april 1825 i det praktfulla familjeresidenset.
Gott gifte
Det var för honom ett i alla avseenden gott gifte. Hans vackra och begåvade hustru väckte beundran i vida kretsar, och hon kom att för honom bli ett värdefullt stöd. Ekonomiskt sett var det lysande genom hustruns förmögenhet, ”som överallt kunde anses stor men som var mycket ansenlig för svenska förhållanden” enligt Löwenhielm. Redan 1827 lämnade Croneborg sin diplomatiska tjänst, varvid han efterträddes av den nämnde Löwenhielm. Snart efter hemkomstem inköpte han – väl med hjälp av sin hustrus förmögenhet – Älvsbacka bruk i Nyed norr om Molkom. Detta som grundades 1642, var redan vid 1600-talets slut ett av de största i Värmland och utbyggdes under 1700-talet bl.a. med ett manufakturverk för takplåt. Det tillhörde vid inköpet familjen Heijkensköld. Den nya ägaren hade ingen praktisk eller teoretisk erfarenhet av järnhantering, och förvärvet synes ha kommit till stånd genom förmedling av vännen från diplomatåren Olof Nordenfeldt på Björneborg, som själv 1822 tagit över skötseln av detta gamla släktbruk. Han blev säkerligen en god rådgivare till Ulric Croneborg. Älvsbacka bruk var väl inarbetat och allt jämt ett av det mest betydande i landskapet. Konjunkturerna för järnet växlade men ännu var det långt till den stora bruksdöden. Förvärvet borde därför kunna ses som en god placering av ett stort kapital.
Stod Karl XIV Johan nära
Om Ulric Croneborgs liv och verksamhet i Värmland är inte så mycket känt. Som person blev han uppskattad av alla och inte minst officiellt. Han stod sedan länge Karl XIV Johan nära, vilket kan förklara utnämningar både till kammarherre och senare, 1836, till hovmarskalk, den ende i landskapet med denna fina titel vid sidan av C.F. Hammarhielm på Nynäs. Han lär också ha haft ambitioner på landhövdingeposten här.
Huruvida Ulric Cronoberg under sin korta levnad – han gick bort redan 1844 och plågades ofta av sjukdom – hann göra några större insatser för Älvsbacka bruk är ovisst. Det var tydligen så väl skött av dugliga medarbetare att han t.o.m. kunde vara borta under långa perioder, t.ex.i Wien hos sin hustrus familj hela två år 1832-33 och även senare. Hans största betydelse för bruket kanske var att han med hjälp av familjens ekonomiska resurser kunde reda upp de ofta återkommande smärre kriser som drabbade järnhanteringen.”
Värmlandshistorier och fakta om bruksperioden
Några små avsnitt om lite olika aspekter av livet på bruket.
Värmlänningar
Då fick allt herrskapet kliva åt sidan!
Det var då det!
Brukspatrons Croneborgs avlöningslista 1884.
Trettio kannor brännvin
Utdrag ur boken Paradis för flera, Erik Geijer
Värmlänningar
Då fick allt herrskapet kliva åt sidan!
Kammarherre Croneborg, som på 1870- och 80-talen ägde Älvsbacka bruk, var en stark man. Han brukade ibland brottas med kraftkarlarna på bruket och tog inte illa upp, ifall han blev övervunnen och klådd. Han var tvärtom stolt över att bruket hade män som ägde mod i bröstet och kraft i arm.
En gång hade han som gäst en fin herre från Stockholm, och en dag, när han med denne i sällskap var ute och gick, mötte de en av brukets arbetare som var både stark och stolt av sig.
Han travade rakt på och gjorde ingen min av att vika ur vägen för Stockholms-herrn, och denne å sin sida vek heller inte. De höll därför på att törna ihop och då sade arbetaren: ”Ska du tänka dej i gömmen mej, så får du allt ta dej drev” och med dessa ord tog han Stockholmaren under armarna och lyfte honom ur vägen, lätt som man lyfter ett litet barn. Den undanlyfte var förgrymmad, men Croneborg skrattade belåtet och sade: ”Jojo, det kan lära dig att inte vara bredhornig.”
Då krökte Croneborg rygg!
Kammarherren-brukspatronen tillämpade också en originell metod att sätta ackordpris på stubbrytning. Vid bruket användes liksom vid flera andra bruk gasgeneratorer för uppvärmning av vällugnarna. Dessa generatorer eldades bland annat med stubbar. Det var hårt arbete att bryta och hugga upp stubbar, ty på den tiden hade man varken sprängämnen eller mekaniska stubbrytare som nu för tiden. En kraftig och van arbetare kunde dock göra sig en för den tiden rätt god förtjänst på detta arbete.
Det började också knorras från visst håll att stubbrytarna förtjänade för mycket. Förmannen framhöll detta för Croneborg, men han ville inte utan vidare gå med på att slå av på ackordspriset.
Han beslöt att själv gå till skogs och egenhändigt och utan hjälp bryta och hugga en famn stubbar för att komma underfund med hur pass högt ett sådant arbete borde betalas. Han skrudade sig därför i stövlar och arbetsblus och satte igång med stubbrytningen. Han var, som förut påpekats, en stark karl, men ett dylikt arbete, för vilket han saknade all vana och träning, vållade honom naturligt nog stor möda. Efter utfört värv avgav han följande uttalande:
”Stubbrytning är ett särskilt svettigt och tungt arbete, och brytarna ska ha mera betalt i stället för mindre.”
Förvaltarens fåfänga utlöste strejk!
Kammarherre Croneborg vistades ofta långa tider i huvudstaden och då regerade förvaltaren enväldigt på bruket. Men han styvsinta undersåtar, ty i allmänhet var smederna inte lättskrämda. En gång hade förvaltaren lagt sig till med nymodern och vräkig överrock, i vilken han gick omkring och visade sin myndiga person.
Två smältardrängar såg med avundsjuka blickar på den fina rocken, och hur det var beslöt de också att skaffa sig dylika.
En vacker dag uppenbarade sig de båda drängarna i precis likadana rockar som den mäktige förvaltaren. När denne upptäckte deras tilltag blev han rasande och befallde att de skulle lägga bort rockarna, men de talade om att de ärligt betalt dem och de tänkte ha vilka kläder de ville. Det var något som inte angick honom. Förvaltaren blev då ursinnig och beslöt att straffa deras övermod. Han sänkte deras arbetslön med motivering att de inte skulle få tjäna mer än vad som fordrades för för korta rockar i stället för fotsida av hans egen modell. Sänkningen omfattade alla smederna, varför även oskyldiga blev lidande på smältdrängarnas tilltag.
Men denna gång hade förvaltaren gjort upp räkningen utan värden. Alla arbetarna blev förbittrade och beslöt att lägga ner arbetet, tills lönerna blev de gamla igen. Och därmed gick de hem.
Bruksledningen sökte på alla sätt att få andra arbetare i stället, men ingen vågade bli ”strejkbrytare”, ty det var inte gott att komma i onåd hos de kraftiga smältsmederna, och därför blev smältarhärdarna stående kalla och tomma.
Till slut måste bruksledningen krypa till korset och låta avlöningen återgå till den förutvarande nivån, och smältdrängarna fick fortsätta att ståta i sina långa rockar till stor förtret för förvaltaren.
(Ur Värmlänningar av Gotfried Rodén )
Avlöningslista 1884
197 personer och företag står på bruksherre Croneborgs avlöningslista år 1884. Det kan man få fram ur avräkningsboken (bokföringen) för Elfsbacka Bruk det året.
Årslöner i kronor:
- Mästaren Carl Ellström 285,37
- Smältardrängen Amund Gode 333,68
- Wärmaren Claes Westber 370,26
- Wärmardrängen Lars Fallqvist, 306,82
- Frambäraren Olof Moberg, 143,32
- Slaggskjutaren Erik Rundgren, 234
- Jernvägaren Henrik Håkansson, 714,75
- Klensmeden Göran Kolomodin,378,26
- Jägaren August Olsson, 214,56
- Skogvaktaren Carl Fernström, 450
- Drängen Anders Olsson, 10 mån lön 125
- Dagkarlen Lars Melander, 102,86
- Forkaren Peter Andersson, Ladrågen Arbets- och forlöner 80,00
- Dagkarlen Jan Jansson, Permantorp 258,83
- Underhållningshjonet Olof Jernbergs Enka, Östanås. Råg, sill och salt. Kontant 24 kronor.Totalt 61,22:-
- (Totalt 14 underhållningshjon betalade bruket genom Elfsbacka Bruks Fattigkassa. Hjonen bodde i Sundbråte, Östanås och Sotberget.)
- Rättaren Erik Eriksson fick 1223 kronor i kontanter samt 457 kannor mjölk (137,10) , 16 tunnor potatis (80 kronor) och en gris.
- Ingeniör E. Bovallius 2 månaders lön a 1000 kronor/år= 166,66
- Bruksförvaltaren E.E Andersson, Östanås Gård. Lön 4000 :-samt ersättning för kosthållning för 3 kontorsherrar a 50:-/år. Dessutom gratisdjur,spannmål,mjölk,fotogen, löner mm.
- Wilhelm Cronenborg privat, 7002,40 kronor
- Svinsköterskan Johanna Svensson, Östanås. Skötsel av 60 smågrisar,180 kronor
- Jägmästaren R.Selle, Östanås 3717,62 (kontanter och varor)
- Nämndeman Jonas Örtquist, Norra Viken. Hö och halm och kontant för ett värde av 426,72
Sammanställt av Bosse Levin
Trettio kannor brännvin
Utdrag ur boken Paradis för flera, Erik Geijer
Om Östanås under sin storhetstid var ett av Värmlands mäktigaste järnbruk, så var också den stilrena herrgården från 1700-talet med sina skifferklädda flyglar utan gensägelse den vackraste i länet. En välskött park, en stor trädgård i södersluttning där till och med frilandsplommon mognade, stora drivhus för blommor, vin och persikor och sist men inte minst en hänförande utsikt över sjön, så såg jag detta paradis någon gång i början av 1900-talet. Femton år senare fanns ingenting kvar av all denna härlighet.
Många herrgårdar i vårt land har av olika anledningar övergått i landstingens eller kommunernas ägo för att tjäna humanitära ändamål, men det öde som drabbade Östanås sedan landstinget förvärvat garden och degraderat den till ett hem för vanartiga pojkar, var minst sagt beklämmande, då pojkarna med berått mod tände på herrgårdsbyggnaden. Påföljande år brann också en av de vackra flyglarna, men att även denna brand var anlagd kunde aldrig bevisas. Trädgården och parken förföll, växthusen revs ner och för att utplåna de sista spåren av den cronenborgska epoken revs också den andra vackra flygelbyggnaden, för att lämna plats för en ny bebyggelse till en verkstadsskola.
Nu återstår av Östanås bruk endast stenkistorna till stångjärnshamrarna och det enda som påminner om vad som en gång varit är den vackra Ekallé som förbinder landsvägen med den förra gårdsplanen. Under årens lopp har medlemmar av släkten Croneborg ofta besökt familjegraven och sin släktgård. Det ligger dock nära till hands att tro att släkten i och med gårdens brand drog en lättnadens suck då det sista bandet brast som utplånade tragiska minnena från dess storhetstid. Att det fördes ett stort hus under kammarherrens tid råder inhet tvivel om, då han bland sina gäster även räknade kronprins Gustaf och prins Oscar.
Detta hindrade honom dock ej att betala en pojke 25 öre per vända för budskickning till Svartåhyttan. Den pojken träffade jag härom dagen i en liten pigg, vithårig, nittioårig gubbes skepnad, troligen det enda nu levande inventarium från den tiden.
I inspektoren på Svartåhyttan, Georg Fredrik Åberg, hade kammarherren en trogen och pålitlig gårdvar, en i högsta grad originell man och tillika framstående stammare. Det ville sig sa att han fick besök av en man, som också stammade, varvid följande samtal utspann sig:
”Va, va, vill, vill du?
Jag, jag vill, vill, tal ve, ve för förvaltaren.
Härmer du, du mej eller ä ä du också st, stam?”
De fann varandra och Åberg bjöd förtjusningen på toddy. Åberg var känd för sin oräddhet och frispråkighet, vilket också framgår av det svar han gav på en revisionsanmärkning gällande för dyrt inköpt brännvin; en krona och fyrtio öre per kanna.
”Av de trettio kannor brännvin har undertecknad även fått sin behöfliga del, emedan bruket alltid varit vant att hålla inspektoren med sådan vederqvickelse för utom maten. Men min smak är ännu ej så upparbetad för att finna behag i finkeloljan, utan får herrar revisorer behålla det tycket för egen räkning. ”
Revisionsanmärkningens uppslag var indelat i tre kolumner, varav den tredje hade till överskrift, H:H Disponentens yttrande, som löd: ”Anmärkningen gillas och bör lända till efterrättelse. W.Croneborg. ”
Ett sådant svar dämpade inte Åbergs frispråkighet, som bl. a. tog sig uttryck i sådana påpekanden som:
”Onödigt skrifbleri, onödigt att förnöta tid, penna och papper på sådana dumheter.”
Urval av Bosse Levin
Älfåsens skyddshem för vanartiga gossar
Avsnittet om skyddshemmet är framtagit av Bo Levin frilansjournalist.
Efter en flera hundra år lång glansperiod som ett av Värmlands största bruk omvandlades Älfåsen (Älvsbacka) till ett skyddshem för vanartiga barn. Under 32 år fram till 1937 passerade hundratals pojkar genom skyddshemmet.
Den 1 juli 1905 startade hemmet efter en stor annonskampanj för att få tag i föreståndare, husmor och lärare. Protokoll 11 november 1904: Till Konungen: ”Sedan Värmlands läns landsting beslutit att i den af Landstinget… i Älfåsen upprätta ett skyddshem för vanartade gossar i enlighet med lagen angående uppfostran för vanartade och i sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902….. Herr kontraktsprosten Olof Persson, riksdagsmannen Gustaf Jansson i Krakerud, kaptenen E.man, bruksägaren Reinh. Geijer, ex officer Axel Schotte (Styrelsen för Värmlands läns landstings skyddshem i Karlstad)”.
Den 14 november 1904. Sökande (efter annonsering runt om i landet): Sammanlagt 121 sökanden från hela landet. Fyra var intressanta varav tre av dem inte var personligen kända av styrelsen. Det var jordbrukare, fattigvårdsföreståndare, järnvägstjänsteman, skogsinspektor, trädgårdsmästare, magasinskarl, agronom, hemmansägarson, handlanden, lantbrukare, fördräng, skomakarmästare, riksdagsman (PG Jansson Fernebo socken), baptistpredikant, sergeant o.s.v. Den 25 november 1904 kl 1100 blev de fyra utvalda kallade till intervju. Fattigvårdsföreståndaren K Karlsson valdes till föreståndare och hans hustru Kristina blir husmor. En folkskollärartjänst, slöjdlärare och trädgårdsmästartjänst utlyses via annonsering.
Hemmet skulle vara för barn upp till 15 år, särskild grav vanart upptill 16 år. 150 kronor per år och vanartigt barn till beklädnad, undervisning, sjukvård, handledning och vård för uppfostran till gudsfruktiga och arbetsdugliga. De vanartiga gossarna som fanns räckte inte till så skyddshemmet annonserade efter fler den 20 mars 1905.
Herrgården 1905
Herrgården hade 17 rum och kök. 8 rok nedre botten och 9 rok övre våningen. ”Denna byggnad i all sin prakt var dock föga lämpli för ett skyddshem”, noterades i protokollet.
Nedre:
- 1 kök o matsal för gossarna
- 3 sovrum för gossarna
- 1 dagrum för gossarna
- 1 vaktrum för vakthavande
- 1 kontor
- 1 matrum för personalen
- 1 jungfrukammare
Övre
- 5 rum till föreståndarens bostad
- 2 rum till styrelsens förfogande
- 2 arbets- o förrådsrum
Den stora branden och pojkarna på skyddshemmet
Den tragiska eftermiddagen den 7 november 1915, då herrgården brändes ner var en dramatisk händelse. För tid och evighet försvann en av Värmlands genuina herrgårdar.
Nio pojkar från skyddshemmet häktades för branden och de dömdes sedan till tukthus. Den yngste, Olof 14 år, var den som smög upp på vinden och tände på. Men det var inte han som låg bakom det hela, kan man läsa i protokoll och minnesböcker från den tiden. Det var den mer förslagne Torvald, 15 år, från Karlstad som planlade branden. Han togs in på hemmet som 14-åring. Pappan var gjuteriarbetare. Torvald hade tidigt hemfallit åt ”lögn och tjuveri” som det står i minnesboken. Han hade varit med om en mängd stölder, ”en del i förening med inbrott”. Torvald var så förslagen att han till och med blev ledare för en hel tjuvliga och därigenom blivit ”högst skadlig för kamrater och samhälle”. Det börjar dåligt för Torvald på Älfåsens skyddshem”. Han betraktas, av lärare och föreståndare, som opålitlig och listig” och i november 1915 häktades han för mordbranden.
Så här skrev föreståndaren efter förhöret: Torvald var sjelen i mordbranden. Han planerade det hela och i sista minuten sporrade Olof XXXX att tända på”. Men det var inte nog med det. När det brann som bäst gav han lillpojken Olof sitt munspel ”som belöning för att han äntligen lyckades. En ovanligt förslagen och listig bovnatur!” står det som slutkläm i minnesboken. (OBS Värderingarna om pojkarna kommer från föreståndare och lärare.)
Pojkarna på skyddshemmet
Vad hade pojkarna för bakgrund? Varför hamnade de på skyddshemmet?
Genom att gå in i minnesböckerna från den tiden har jag försökt få reda på lite om dem. I slutet av 1800-talet ökade brottsligheten starkt bland ungdomar i Sverige. Många är skildringarna och berättelserna om våldsdåd och stölder som begicks av den tidens ”värstingar”. Många var minderåriga. Fler ungdomar än vuxna dömdes på den tiden till tvångs- och straffarbete.
När skyddshemmen så småningom öppnades för att ta hand om de här barnen kom de till en mycket tuff miljö. Den tidens uppfostringsmetoder handlade om kraftig vedergällning, med aga som den viktigaste ingrediensen. ”Kaffemistning”, ”kalklippning” och isolering var andra pedagogiska metoder för att få gossarna anpassade. På skyddshemmet bodde 8-åringar tillsammans med 20-åringar i sovsalar som rymde upp mot tjugo pojkar. Pennalism och mobbning vittnar flera av barnen om. En av de första pojkarna som togs in på skyddshemmet kom från Stenåsen. Sten (fingerat namn) var född 1894 och togs in som 10-åring. Att han överhuvud taget överlevde hemmet är en gåta.
Superi,slagsmål och tjuveri
”Fadern: Lösarbetare, Modern: Halvt idiotisk
Hemmet ytterst illa känt för ett lösaktigt liv, superi, slagsmål och särskilt tjuveri. Sten trotsig och elak till lynnet, började tidigt deltaga i föräldrarnas dåliga liv och vann snart stor färdighet i ”tjufveri”. Företog vidsträckta strövtåg inom som utom vår provins”. Sten startade sin vistelse i Älfåsen med att rymma fem gånger första året. Han var ”elak och trotsig” året efter var han , eller synes vara, som en omvänd hand. Han var snäll och arbetsam, uppmärksam och mycket flitig i skolan där han gjorde stora framsteg. Dessutom var han duktig i att arbeta och pålitlig. Hans skötsamhet pågick till första november 1907. Då ”börjar rymningslustan igen och allt ser ut att vara förstört”. Hans bångstyrighet och rymningslusta fortsatte hela 1908 och omdömet blev uppgivet ”det ser fortfarande hopplöst ut. Hård som sten, trotsig och elak”. Året efter rymde Sten till Falkenberg men hittades av polisen och han avhämtades där den 15 juli. Efter hemkomsten, och ett rejält kok stryk verkade han snäll, flitig och arbetsam. Det fortsatte han med att vara hela året och han började i konfirmationsskola. ”Bestraffningar: Kroppslig aga många gånger om för sitt obändiga lynne och rymningar.” Sten skrevs ut första april 1910. Han gick till sjöss men återkom ganska snart och jobbade som ”lös arbetare”. 1912 arbetade han på mekanisk verkstad i Nyköping och året efter var han åter sjöman. Han dog troligen 1925.
Planlagt förgiftning
En annan pojke som kom in tidigt på skyddshemmet var Birger. Han togs in som 8-åring. Inte förrän nio år senare, 1921, lämnade han hemmet. Han togs in för han fått stryk av mamman och därför flytt hemifrån. Han led av svår fetma och hade svårt att vara med i arbetet. Birger fick lida mycket för sin fetma och han var ständigt utsatt för sina kamraters skämt. Som ett exempel på vilka konsekvenser den här typen av ”återanpassning” kunde få var en händelse som föregick den stora branden på herrgården. Det här kan man läsa i en bekännelse från den 19 oktober 1912.
Den ene av pojkarna fick bära skulden för tilltaget och historien tystades ner. Den andre pojken, som kom från ”finare” familj finns inte med i protokollet i samband med händelsen.
Pojkarna som brände ner herrgården
Olof från Färnebo. (Det var han som tände på) Född 1901.
När lille Olof togs in på skyddshemmet var han bara 8 år. Hans pappa var före detta gruvarbetare men var nu arbetslös. Arbetslösheten och fattigdomen hade gått hårt åt familjen. Föräldrarna och barnen hade därför tagits om hand av fattigvården ”ehuru arbetslösa oförmögna att försörja och vårda sig. (Ett barn sinnessjukt, två ”idioter”)”
Livet hade startat illa för Olof. Hemmet var i upplösning och Hjalmar började tidigt att snatta. Han hade ”vunnit stor färdighet i snatteri och länge därvid understödd av modern” Rädd och undernärd togs Olof in på skyddshemmet och den första noteringen i minnesboken är att han är ”en liten stackare oduglig till allt arbete”. Däremot verkade han tycka om att gå i skolan. 1911 finns en notering om att Olof fortfarande gjorde framsteg i skolan, men han var ännu för svag i arbete.
Åren gick och enligt ledningen hände inte särskilt mycket med Hjalmar. 1913 finns en notering om att han ännu inte är ”fullt pålitlig” men att han gör goda framsteg och är rätt pigg. Krigsåret 1914 hade något hänt med Olof. Han hade nu varit fyra år på skyddshemmet och livet tycktes ha lunkat på med hårt arbete, läxläsning och katekes. Men det här året hade han rymt flera gånger, varje gång med kroppsaga som följd. Annars var han ”pigg och läraktig, tidtals visar han sig ej vara fullt normal.
10 november 1915 häktades han för mordbranden. Eftersom han var under 15 år så återfördes han till skyddshemmet 1 januari 1916. Första maj 1916 översändes han till Hall.
Hjalmar från Eda. Född 1899
Hjalmar var nio år när han togs in på skyddshemmet i Älfåsen. Mamman dog i Norge när han bara var ett år gammal. Eftersom pappan var okänd utackorderades Olof till en handlarfamilj. Han vantrivdes och så småningom orkade inte familjen med honom längre. ”Vanarten har visat sig i olydnad, opålitlighet, lögn, förstörelselusta samt ovillighet i skolan.
Första året blev besvärligt för Hjalmar. Han var ” en olydig ande, han har lust för allt annat utom det han ska göra”
De följande tre åren fortsatte på samma sätt. Han ”är sig lik” även om han 1911 ”börjar få lite stadga”. Han gjorde vissa framsteg i skolan. Från 1912 och de följande två åren gjorde Hjalmar goda framsteg både i skolan och i arbetet. Han hade nu varit sex år på skyddshemmet och hade blivit femton år gammal. Men precis som för Hjalmar hände något under år 1914. ”Han tycker sig nu vara ”karl” och begå därigenom dumheter”
I november 1915 var Hjalmar med och peppade upp Olof till att tända på herrgården.
Johan från Rämen. Född 1899
Johan var 11 år när han togs i på skyddshemmet. Pappan var smed, men trots sina hårda nypor kunde han inte få bukt med Johan. ” ”föräldrarna oförmögna att uppfostra gossen”. Johan genomförde flera ”fräcka” stölder. Men det var inte det värsta. Han hade också ”övat otukt med mindre flickor, anses av grannen som ”samhällsvådlig””.
Första tiden på hemmet var, som för de flesta andra barnen, mycket svår. Enligt noteringarna var han ”ouppmärksam och orolig i allt, opålitlig, ingen arbetsförmåga.” Men redan efter första året hade han anpassat sig så till den grad att personalen nästan inte hittade ord för det i sin minnesbok. Johan var nu ”pigg och vaken, gör goda framsteg i skolan och arbetet, nu även rätt pålitlig, artar sig bra” Men de hårda förhållandena påkyddshemmet, med hårt arbete, skola och stryk satte kanske sina spår också på Johan. 1913 gick det visserligen fortfarande ganska bra i skolan, men han ”har under året varit lat och trilsk, detta syns särskilt när det varit besök från fadern. Så omdömet året efter var att Johan ” Šå trilsk och slarvig.”
1915 häktades han för mordbranden på herrgården. 1922, efter avtjänat straff och 23 år gammal, tog Johan värvning vid Värmlands regemente.
Alexander från Arvika. Född 1899
Alexander kom som 11-åring till skyddshemmet. Fadern, som var telefonarbetare, levde ett ”osedligt” liv. Ja, hela hemmet var ”dåligt, ”osedligt” och under all kritik.” ” Gossen har på grund av hemmets dåliga och osedliga föredöme begått sedlighetsbrott mot en 5-årig flicka i april 1910.”
Alexander började tidigt att snatta. Och i skolan var han en fasa för läraren. Han hade varit ”slarvig, olydig, tjuvaktig, lat, samt i sitt beteende högst farlig för de övriga skolbarnen”. Alexander tycks ha mått bra av att komma bort från hemmet. För den enda notering som finns om honom det första året är att han är uppmärksam i skolan. Men redan året efter började den hårda drillningen sätta sina spår. ”Han är trilsk i lynnet, vill gärna ställa sig in med de större kamraterna för att av dem få skydd då han vill utföra elakheter.” Samma omdömen fälldes under 1913.
Men till skillnad från Hjalmar och Olof tycks Alexander ha, åtminstone utåt sett, anpassat sig till ledningens vilja under fjärde året på skyddshemmet. Nu ”är han uppmärksam, arbetsam och pålitlig”. Men året efter började det strula ordentligt. Och i september häktades han för stöld av en velociped och han dömdes till 2 månaders villkorligt. Och i november planerade han, tillsammans med de andra sju kamraterna, branden i herrgården.
10 november 1915 häktades han för delaktighet i mordbranden. 1933, då Johan var 23 år gammal och ute från skyddshemmet, fick han sex månaders straffarbete för inbrottsstölder.
Georg från Karlstad. Född 1899
Georg togs in på skyddshemmet som 12-åring. Pappan var arbetare och hemmet var ”ytterst dåligt och oordentligt”. Georg har därför försummat skolan och ”hemfallit åt tiggeri, snatteri, lögn och olydnad.
Första tre åren på skyddshemmet gick ganska bra trots att han i skolan ” är svag men bjuder till” Ändå var han med i gruppen som planerade att bränna ner herrgården. Efter avtjänat straff finns inga uppgifter om Georg förrän han är 25 år. Han häktades då för stöld i Karlstad. Också när han var 28 år, 1929, häktades han i Karlstad.
Oscar från Norra Råda. Född i oktober 1899
Oscar kom till hemmet när han var 12,5 år. Fadern var sotare. Barnavårdmyndigheterna tyckte att hemmet var ”ytterst dåligt” och att gossen Oscar var omöjlig att ha hemma eller i skolan. Hur mycket förmaningar och stryk han än fick var det fruktlöst. Han hade ”hemfallit åt snatteri, lögn, misshandel av kamrater, allmän valart”.
Första året på skyddshemmet var Oscar ”högst orolig” men han var snäll och välvillig, fast opålitlig. Året efter hade det gått bakåt. Oscar var ”orolig och opålitlig”. Och föreståndaren hade tydligen hittat orsaken till hans beteende, nämligen att ”tattarnaturen vill framträda!!” I november 1915 häktades Oscar för mordbranden och för stöld vid brandtillfället.
1925, 24 år gammal, häktades han för slagsmål i Eda. Två år senare häktades han för cykelstöld i Sunne för vilket han fick 4 månaders straffarbete. 1930, 29 år gammal häktades han för stöld i Arvika.
Josef från Karlstad. Född 1900
Josef togs in på skyddshemmet när han var 12,5 år. Då hade han redan ett mycket splittrat och svårt liv bakom sig. Hans pappa var målare men båda föräldrarna dog tidigt. På grund av föräldrarnas sjukdom och död hade gossen saknat nödig vård och därför ”blivit trotsig och olydig”. Barnavårdsnämnden utackorderade honom först till Hammarö men ”han blev snart sina fosterföräldrars överman”. Han var också omöjlig i skolan och därför skickades han tillbaka till Karlstad. Han blev då utackorderad till Wäse där han på järnvägsstationen stal tre biljetter till Stockholm och han reste med tåget dit. Polisen i Stockholm tog fast honom och han skickades tillbaka till Karlstad.
Nmerär Josef kom till skyddshemmet fick personalen ett helsike. Josef, som var stor och stark, satte skräck i de andra pojkarna. ”En riktigt begåvad gosse men svårt fördärvad till sin moral. Högst opålitlig och lömsk, stark, vill spela översittare mot kamrater. Elak.”
De närmaste åren förändrades ingenting. Josef var ytterst besvärlig för personal och kamrater. I november 1915 häktades han för mordbranden. Josef startade sitt liv med mycket dåliga odds. Och så fortsatte det. Efter avtjänat straff flackade han omkring och kom så småningom till Norge. Där mördade han en person, varefter han tog livet av sig.
Torvald från Karlstad. Född 1900
Han togs in på hemmet som 14-åring. Pappan var gjuteriarbetare. Torvald hade tidigt hemfallit åt ”lögn och tjuveri”. Han hade varit med om en mängd stölder, ”en del i förening med inbrott”.
Torvald var så förslagen att han till och med blev ledare för en hel tjuvliga och därigenom blivit ”högst skadlig för kamrater och samhälle”. Det börjar dåligt på hemmet. Torvald betraktades som ”opålitlig och listig” och i november 1915 häktades han för mordbranden.
Torvald var tydligen den som var drivkraften bakom branden. Så här skrev föreståndaren; ”Torvald var själen i mordbranden. Han planerade det hela och i sista minuten sporrade Olof XXXX att tända på.” Men det var inte nog med det. När det brann som bäst gav han lillpojken Olof sitt munspel ”som belöning för att han äntligen lyckades”. ”En ovanligt förslagen och listig bovnatur!”, Står det som slutkläm i minnesboken.
Josef. Född 1900
Fadern var träarbetare och han hade ett bestyr med sin pojk Josef. Förutom att han var ”vanartig, tjuvaktig, lögnaktig, opålitlig och skolkat från skolan” så hade han som sin egen specialitet ”stulit brännvin ur landbornas åkdon och förtärt tillsammans med andra lika pojkar för vilka han varit ledare”. Josef tjänade också en hacka på att sälja brännvin till sina kamrater. På grund av det ansågs Josef vara farlig för sina kamrater.
För Josef blev vistelsen på hemmet en katastrof. I april, t ex, fick han kroppslig aga (med spö eller aga med ris) för en stöld i Bergs handel. 1915 döms han till straffarbete för mordbranden.
Det här var pojkarna som låg bakom branden på herrgården.En del gick det mycket illa för medan andra klarade sig ganska bra som vuxna. Men en sak har de gemensamt. För evigt kommer de att vara inskrivna i historien som dem som brände ner den stoltaste symbolen frön en svunnen bruksperiod – Östanås Herrgård. /Bo Levin
En dag på Älvåsens skyddshem
(enligt schema lagt 1905)
Under sommartiden , 15/4-15/10
- 0600-0615 Uppstigning, bäddning, tvättning
- 0615-0630 Morgonbön
- 0630-0730 Lektion eller gymnastik (läxläsning på vintern)
- 0730-0800 Frukost
- 0800-1130 Arbete
- 1130-1200 Badning beroende på årstid och väderlek
- 1200-1400 Middag och middagssysslor
- 1400-1715 Arbete
- 1715-1730 Aftonvard
- 1730-1930 Arbete
- 1930-2000 Aftonbön
- 2100 Läggning
Vintertid startar schemat 0645 och läggning är 20.30
Matsedel enligt beslut 1905
Frukost
- Söndag Smörgås och mjölk
- Måndag – Lördag Kaffe, grynvälling, bröd med smör eller sill, möjligen något överblivet från föregående dag.
Middag
- Söndag Kött, potatis eller ärtor, bröd, köttsoppa eller mjölk
- Måndag Sill potatis, mjölk, bröd
- Tisdag Köttsoppa (mjölk),pudding, bröd
- Onsdag Korngröt?, Mjölk, bröd
- Torsdag ärter, pannkaka, bröd
- Fredag Fläsk, potatis eller stuvade ärter, mjölk, bröd
- Lördag Sill, potatis, mjölk eller välling, bröd
Aftonvard
- Söndag Kaffe och bröd
- Andra dagar Mjölk och bröd
Kvällsvard
- Söndag Pudding, mjölk, bröd
- Måndag, Onsdag och Lördag Havregrynsgröt och mjölk
Ekonomi
Budget 1907
| Intäkter | Kronor |
| Statsbidrag 25 gossar | 2500 |
| Avgift barnavårds-nämnd | 3750 |
| Avgift barnavårdsnämnd Örebro | 100 |
| Avkastning egendomen | 5500 |
| Summa (felräknat!) | 13050 |
| Utgifter | Kronor |
| Föreståndaren | 2000 |
| Skolläraren | 900 |
| Slöjdläraren | 500 |
| Fördräng | 600 |
| 2 pigor | 300 |
| Extra arbete | 300 |
| Avkastning egendomen | 5500 |
| Lyse | 100 |
| Vivre 25 gossar, totalt 37 personer a 146 kr | 5402 |
| Kläder o skodon 25 a 60kr | 1500 |
| Läkare, medicin | 200 |
| skatter, pensavg. förs. | 350 |
| Böcker underv. material | 100 |
| Porto, papper, tryck | 100 |
| Styrelse förest. resor | 600 |
| Oförutsedda | 90 |
| Summa (felräknat!) | 13050 |
Den stora branden
Budget 1913
| Intäkter | Kronor |
| Statsbidrag 39 skyddslingar a 100 kronor | 3000 |
| Barnavårdsn. bidrag 30 x 150 | 4500 |
| Avgift barnavårdsnämnd Örebro | 200 |
| Anslag landstinget | 10300 |
| Summa | 18000 |
| Utgifter | Kronor |
| Föreståndaren o fritt vivre | 1500 |
| Husmor | 500 |
| Läraren | 1200 |
| Slöjdläraren | 850 |
| 2 pigor o fritt vivre a 160 | 320 |
| vivre 30 skyddslingar och personal 41 personer per dag 182,50 | 7482 |
| Kläder,skor 30 X 65 | 1650 |
| Skatter mm | 1200 |
| Läkare medicin | 250 |
| Lyse | 250 |
| Skolmaterial | 200 |
| Resor styrelse förest. | 800 |
| Reparationer | 1000 |
| Oförutsedda | 497,50 |
| Summa (felräknat!) | 18000 |
Budget 1921
| Intäkter | Kronor |
| Statsbidrag 35 gossar a 200 | 7000 |
| Barnavårdnämnd 35 a 250 | 8750 |
| Jordbruket | 500 |
| Landstinget | 30750 |
| Summa | 47000 |
| Utgifter | Kronor |
| Föreståndaren | 1500 |
| Andre läraren | 2500 |
| Ekonomifrv, nuv föreståndare | 2600 |
| Husmor | 700 |
| 2 pigor | 1200 |
| Vivre 45 personer a 1,25 | 20531,25 |
| Kläder skor 35×200 | 7000 |
| Underhåll | 1500 |
| Investeringar | 2000 |
| Läkare medicin | 250 |
| Lyse | 3500 |
| Skolmaterial | 1000 |
| Böcker till biblioteket | 100 |
| Material | 1000 |
| Resor | 1000 |
| Oförutsedda | 618 |
| Summa (felräknat) | 17000 |
Östanås centrala verkstadsskola
I början av 1900-talet fungerade herrgårdsområdet i Östanås som ”Älfåsens skyddshem för vanartiga barn”. År 1915 förstördes herrgården i en brand, och året därpå brann även en av de vackra flyglarna ner. Trädgården och parken förföll, växthusen revs, och för att helt utplåna de sista spåren av den cronenborgska epoken revs även den andra flygeln för att ge plats åt en ny byggnad för en verkstadsskola. I början av 1930-talet började skyddshemmen få statsbidrag för att inrätta så kallade inbyggda verkstadsskolor, vilket Älfåsen också gjorde.
Starten
Våren 1937 stängdes skyddshemmet, och hösten samma år startade verkstadsskolan sin verksamhet. Målet var att yrkesutbilda ”arbetslös manlig ungdom” mellan 16 och 25 år. Under de första åren erbjöds utbildningar inom byggnadsindustri, mureri och målning. År 1940–1941 flyttades metallindustriutbildningen från Arvika till Östanås.
Utökning
1942 ombildades skolan till central verkstadsskola. 1946 tillkom den s.k. sågverksskolan i Älvsbacka. Allt fler utbildningar tillkom efter hand, elektriker, möbelsnickeri och bilmekaniker t.ex.
Skolan fungerade även som internat och hade fyra stora elevhem för eleverna samt bostäder för lärare, rektorer och övrig personal. På området fanns även en hockeyrink, en fotbollsplan och en tennisbana.
Skolan fanns kvar i ograverad form till början av 1970- talet, då de statliga skolutredningarna gav anledning till omprövning av skolans verksamhet. 1972 övertog Karlstad kommun huvudmannaskapet för skolan av landstinget. Den fick namnet Älvsbackagymnasiet.
Slutet
Vårterminen 1974 var den sista terminen verkstadsskolan var kvar i Östanås. Från och med höstterminen var undervisningen flyttad till Karlstad. Detta på grund av att Karlstads kommun 1973 tagit ett beslut att flytta verksamheten till till Nobelgymnasiet i Karlstad. Både bygdens folk, lärare och elever protesterade förgäves mot flytten. Under våren startades en namninsamling med krav på någon form av fortsatt verksamhet. Tyvärr blev det inget resultat förrän 1978 då AB Polarvagnen fick köpa området och familjen Holmkvist startade turistanläggningen Bäverland.
