Älfåsens skyddshem för vanartiga gossar

Pojkarna på skyddshemmet

Efter en månghundraårig glansperiod som Värmlands största bruk blev Älfåsen ett skyddshem för "vanartiga" barn. I trettiotvå år, 1905 till 1937, passerade hundratals gossar skyddshemmet.
Den tragiska eftermiddagen den 7 november 1915 då herrgården brändes ner var en dramatisk händelse. För tid och evighet försvann en av Värmlands mest genuina herrgårdar. Nio pojkar häktades för branden.
Vad hade pojkarna för bakgrund? Varför hamnade de på skyddshemmet? Genom att gå in i minnesböckerna från den tiden har jag försökt få reda på lite om dem.
I slutet av 1800-talet ökade brottsligheten starkt bland ungdomar i Sverige. Många är skildringarna och berättelserna om våldsdåd och stölder som begicks av den tidens "värstingar". Många var minderåriga. Fler ungdomar än vuxna dömdes på den tiden till tvångs- och straffarbete.
När skyddshemmen så småningom öppnades för att ta hand om de här barnen kom de till en mycket tuff miljö. Den tidens uppfostringsmetoder handlade om kraftig vedergällning, med aga som den viktigaste ingrediensen. "Kaffemistning", "kalklippning" och isolering var andra pedagogiska metoder för att få gossarna anpassade.
På skyddshemmet bodde 8-åringar tillsammans med 20-åringar i sovsalar som rymde upp mot tjugo pojkar. Pennalism och mobbning vittnar flera av barnen om.
En av de första pojkarna som togs in på skyddshemmet kom från Stenåsen. Sten (fingerat namn) var född 1894 och togs in som 10-åring. Att han överhuvud taget överlevde hemmet är en gåta.

Superi,slagsmål och tjuveri
"Fadern: Lösarbetare
Modern: Halvt idiotisk
Hemmet ytterst illa känt för ett lösaktigt liv, superi, slagsmål och särskilt tjuveri. Sten trotsig och elak till lynnet, började tidigt deltaga i föräldrarnas dåliga liv och vann snart stor färdighet i "tjufveri". Företog vidsträckta strövtåg inom som utom vår provins"
Sten startade sin vistelse i Älfåsen med att rymma fem gånger första året. Han var "elak och trotsig"
året efter var han , eller synes vara, som en omvänd hand. Han var snäll och arbetsam, uppmärksam och mycket flitig i skolan där han gjorde stora framsteg. Dessutom var han duktig i att arbeta och pålitlig.
Hans skötsamhet pågick till första november 1907. Då "börjar rymningslustan igen och allt ser ut att vara förstört". Hans bångstyrighet och rymningslusta fortsatte hela 1908 och omdömet blev uppgivet "det ser fortfarande hopplöst ut. Hård som sten, trotsig och elak"
Året efter rymde Sten till Falkenberg men hittades av polisen och han avhämtades där den 15 juli. Efter hemkomsten, och ett rejält kok stryk verkade han snäll, flitig och arbetsam.
Det fortsatte han med att vara hela året och han började i konfirmationsskola.
"Bestraffningar:
Kroppslig aga många gånger om för sitt obändiga lynne och rymningar."
Sten skrevs ut första april 1910. Han gick till sjöss men återkom ganska snart och jobbade som "lös arbetare". 1912 arbetade han på mekanisk verkstad i Nyköping och året efter var han åter sjöman. Han dog troligen 1925.

Planlagt förgiftning
En annan pojke som kom in tidigt på skyddshemmet var Birger. Han togs in som 8-åring. Inte förrän nio år senare, 1921, lämnade han hemmet. Han togs in för han fått stryk av mamman och därför flytt hemifrån. Han led av svår fetma och hade svårt att vara med i arbetet. Birger fick lida mycket för sin fetma och han var ständigt utsatt för sina kamraters skämt.
Som ett exempel på vilka konsekvenser den här typen av "återanpassning" kunde få var en händelse som föregick den stora branden på herrgården. Det här kan man läsa i en bekännelse från den 19 oktober 1912;
"Att vi undertecknade, skyddslingar vid Älfåsen i samråd med varandra planlagt förgiftningsförsök mot Föreståndaren med familj samt lärare och tjänstepersonal vid skyddshemmet och i dag utfört brottet genom att lägga ett pulver arsenik i kaffekokaren erkännes härmed.
Älfåsen Elfsbacka den 19 oktober 1912

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
född den 29/11 1897 född den 28/8 1896

Egenhändiga namnteckningarna och frivilliga bekännelser bevittnas av oss på en gång närvarande.

K Karlsson                Harald Johansson
Föreståndare              v. lärare
              A. Johansson
               Slöjdlärare"

Den ene av pojkarna fick bära skulden för tilltaget och historien tystades ner. Den andre pojken, som kom från "finare" familj finns inte med i protokollet i samband med händelsen.
Den fjärde november 1915 "sprängeldade" några pojkar kakelugnarna i herrgården där de bodde. På så vis försökte de få skyddshemmet att brinna upp. De misslyckades men fick ännu en chans den 7 november på eftermiddagen då föreståndaren var borta. En 14-årig pojke hade "övertalats" att tända på. Med fotogen i en dunk, som han stulit i slöjden, smög sig pojken in genom den obevakade dörren upp till vindstrappan. Väl uppe på vinden stänkte han ut fotogenet och tände på.
Det blev en brasa över all förväntan. Hela herrgården övertändes och när brandkåren efter lång tid kom till platsen fanns ingenting de kunde göra. På morgonen pyrde det i det förkolnade timret som låg i svarta högar på marken. En herrgårdsepok var slut för alltid.
Åtta äldre pojkar häktades, de som var över femton år, och 14-åringen togs om hand hemma hos landsfiskalen. De åtta häktade dömdes sedan till sex månaders straffarbete och 14-åringen sattes på en hårdare skyddsanstalt.
De här var pojkarna som tände på:(OBS! Namnen är utbytta. Annars är allt autentiskt. Det är ledningen för skyddshemmet som stå för värderingarna inom citattecken.
Totalt var det 364 vanartiga gossar på hskyddshemmet. 109 mellan 1905-1922 och 255 barn från 1922 till nedläggningen.

Pojkarna som brände ner herrgården (Se vidare Branden anm. webnisse)
Olof från Färnebo. (Det var han som tände på) Född 1901.
När lille Olof togs in på skyddshemmet var han bara 8 år. Hans pappa var före detta gruvarbetare men var nu arbetslös. Arbetslösheten och fattigdomen hade gått hårt åt familjen. Föräldrarna och barnen hade därför tagits om hand av fattigvården "ehuru arbetslösa oförmögna att försörja och vårda sig. (Ett barn sinnessjukt, två "idioter")"
Livet hade startat illa för Olof. Hemmet var i upplösning och Hjalmar började tidigt att snatta. Han hade "vunnit stor färdighet i snatteri och länge därvid understödd av modern"
Rädd och undernärd togs Olof in på skyddshemmet och den första noteringen i minnesboken är att han är "en liten stackare oduglig till allt arbete". Däremot verkade han tycka om att gå i skolan.
1911 finns en notering om att Olof fortfarande gjorde framsteg i skolan, men han var ännu för svag i arbete.
Åren gick och enligt ledningen hände inte särskilt mycket med Hjalmar. 1913 finns en notering om att han ännu inte är "fullt pålitlig" men att han gör goda framsteg och är rätt pigg.
Krigsåret 1914 hade något hänt med Olof. Han hade nu varit fyra år på skyddshemmet och livet tycktes ha lunkat på med hårt arbete, läxläsning och katekes. Men det här året hade han rymt flera gånger, varje gång med kroppsaga som följd. Annars var han "pigg och läraktig, tidtals visar han sig ej vara fullt normal.
10 november 1915 häktades han för mordbranden. Eftersom han var under 15 år så återfördes han till skyddshemmet 1 januari 1916.
Första maj 1916 översändes han till Hall.

Hjalmar från Eda. Född 1899
Hjalmar var nio år när han togs in på skyddshemmet i Älfåsen. Mamman dog i Norge när han bara var ett år gammal. Eftersom pappan var okänd utackorderades Olof till en handlarfamilj. Han vantrivdes och så småningom orkade inte familjen med honom längre. "Vanarten har visat sig i olydnad, opålitlighet, lögn, förstörelselusta samt ovillighet i skolan.
Första året blev besvärligt för Hjalmar. Han var " en olydig ande, han har lust för allt annat utom det han ska göra"
De följande tre åren fortsatte på samma sätt. Han "är sig lik" även om han 1911 "börjar få lite stadga". Han gjorde vissa framsteg i skolan.
Från 1912 och de följande två åren gjorde Hjalmar goda framsteg både i skolan och i arbetet. Han hade nu varit sex år på skyddshemmet och hade blivit femton år gammal.
Men precis som för Hjalmar hände något under år 1914. "Han tycker sig nu vara "karl" och begå därigenom dumheter"
I november 1915 var Hjalmar med och peppade upp Olof till att tända på herrgården.

Johan från Rämen. Född 1899
Johan var 11 år när han togs i på skyddshemmet. Pappan var smed, men trots sina hårda nypor kunde han inte få bukt med Johan. " "föräldrarna oförmögna att uppfostra gossen"
Johan genomförde flera "fräcka" stölder. Men det var inte det värsta. Han hade också "övat otukt med mindre flickor, anses av grannen som "samhällsvådlig"".
Första tiden på hemmet var, som för de flesta andra barnen, mycket svår. Enligt noteringarna var han "ouppmärksam och orolig i allt, opålitlig, ingen arbetsförmåga."
Men redan efter första året hade han anpassat sig så till den grad att personalen nästan inte hittade ord för det i sin minnesbok. Johan var nu "pigg och vaken, gör goda framsteg i skolan och arbetet, nu även rätt pålitlig, artar sig bra"
Men de hårda förhållandena på skyddshemmet, med hårt arbete, skola och stryk satte kanske sina spår också på Johan. 1913 gick det visserligen fortfarande ganska bra i skolan, men han "har under året varit lat och trilsk, detta syns särskilt när det varit besök från fadern.
Så omdömet året efter var att Johan " Šå trilsk och slarvig."
1915 häktades han för mordbranden på herrgården.
1922, efter avtjänat straff och 23 år gammal, tog Johan värvning vid Värmlands regemente.

Alexander från Arvika. Född 1899
Alexander kom som 11-åring till skyddshemmet. Fadern, som var telefonarbetare, levde ett "osedligt" liv. Ja, hela hemmet var "dåligt, "osedligt" och under all kritik." " Gossen har på grund av hemmets dåliga och osedliga föredöme begått sedlighetsbrott mot en 5-årig flicka i april 1910."
Alexander började tidigt att snatta. Och i skolan var han en fasa för läraren. Han hade varit "slarvig, olydig, tjuvaktig, lat, samt i sitt beteende högst farlig för de övriga skolbarnen"
Alexander tycks ha mått bra av att komma bort från hemmet. För den enda notering som finns om honom det första året är att han är uppmärksam i skolan. Men redan året efter började den hårda drillningen sätta sina spår. "Han är trilsk i lynnet, vill gärna ställa sig in med de större kamraterna för att av dem få skydd då han vill utföra elakheter."
Samma omdömen fälldes under 1913.
Men till skillnad från Hjalmar och Olof tycks Alexander ha, åtminstone utåt sett, anpassat sig till ledningens vilja under fjärde året på skyddshemmet. Nu "är han uppmärksam, arbetsam och pålitlig".
Men året efter började det strula ordentligt. Och i september häktades han för stöld av en velociped och han dömdes till 2 månaders villkorligt. Och i november planerade han, tillsammans med de andra sju kamraterna, branden i herrgården. 10 november 1915 häktades han för delaktighet i mordbranden.
1933, då Johan var 23 år gammal och ute från skyddshemmet, fick han sex månaders straffarbete för inbrottsstölder.

Georg från Karlstad. Född 1899
Georg togs in på skyddshemmet som 12-åring. Pappan var arbetare och hemmet var "ytterst dåligt och oordentligt". Georg har därför försummat skolan och "hemfallit åt tiggeri, snatteri, lögn och olydnad.
Första tre åren på skyddshemmet gick ganska bra trots att han i skolan " är svag men bjuder till"
Ändå var han med i gruppen som planerade att bränna ner herrgården.
Efter avtjänat straff finns inga uppgifter om Georg förrän han är 25 år. Han häktades då för stöld i Karlstad. Också när han var 28 år, 1929, häktades han i Karlstad.

Oscar från Norra Råda. Född i oktober 1899
Oscar kom till hemmet när han var 12,5 år. Fadern var sotare. Barnavårdmyndigheterna tyckte att hemmet var "ytterst dåligt" och att gossen Oscar var omöjlig att ha hemma eller i skolan. Hur mycket förmaningar och stryk han än fick var det fruktlöst. Han hade "hemfallit åt snatteri, lögn, misshandel av kamrater, allmän valart"
Första året på skyddshemmet var Oscar "högst orolig" men han var snäll och välvillig, fast opålitlig.
Året efter hade det gått bakåt. Oscar var "orolig och opålitlig". Och föreståndaren hade tydligen hittat orsaken till hans beteende, nämligen att "tattarnaturen vill framträda!!"
I november 1915 häktades Oscar för mordbranden och för stöld vid brandtillfället.
1925, 24 år gammal, häktades han för slagsmål i Eda. Två år senare häktades han för cykelstöld i Sunne för vilket han fick 4 månaders straffarbete.
1930, 29 år gammal häktades han för stöld i Arvika.

Josef från Karlstad. Född 1900
Josef togs in på skyddshemmet när han var 12,5 år. Då hade han redan ett mycket splittrat och svårt liv bakom sig. Hans pappa var målare men båda föräldrarna dog tidigt. På grund av föräldrarnas sjukdom och död hade gossen saknat nödig vård och därför "blivit trotsig och olydig".
Barnavårdsnämnden utackorderade honom först till Hammarö men "han blev snart sina fosterföräldrars överman”. Han var också omöjlig i skolan och därför skickades han tillbaka till Karlstad. Han blev då utackorderad till Wäse där han på järnvägsstationen stal tre biljetter till Stockholm och han reste med tåget dit. Polisen i Stockholm tog fast honom och han skickades tillbaka till Karlstad.
När Josef kom till skyddshemmet fick personalen ett helsike. Josef, som var stor och stark, satte skräck i de andra pojkarna. "En riktigt begåvad gosse men svårt fördärvad till sin moral. Högst opålitlig och lömsk, stark, vill spela översittare mot kamrater. Elak."
De närmaste åren förändrades ingenting. Josef var ytterst besvärlig för personal och kamrater.
I november 1915 häktades han för mordbranden
Josef startade sitt liv med mycket dåliga odds. Och så fortsatte det. Efter avtjänat straff flackade han omkring och kom så småningom till Norge. Där mördade han en person, varefter han tog livet av sig.

Torvald från Karlstad. Född 1900
Han togs in på hemmet som 14-åring. Pappan var gjuteriarbetare. Torvald hade tidigt hemfallit åt "lögn och tjuveri". Han hade varit med om en mängd stölder, "en del i förening med inbrott".
Torvald var så förslagen att han till och med blev ledare för en hel tjuvliga och därigenom blivit "högst skadlig för kamrater och samhälle".
Det börjar dåligt på hemmet. Torvald betraktades som "opålitlig och listig" och i november 1915 häktades han för mordbranden.
Torvald var tydligen den som var drivkraften bakom branden. Så här skrev föreståndaren; "Torvald var själen i mordbranden. Han planerade det hela och i sista minuten sporrade Olof XXXX att tända på." Men det var inte nog med det. När det brann som bäst gav han lillpojken Olof sitt munspel "som belöning för att han äntligen lyckades". "En ovanligt förslagen och listig bovnatur!", Står det som slutkläm i minnesboken.

Josef. Född 1900
Fadern var träarbetare och han hade ett bestyr med sin pojk Josef. Förutom att han var "vanartig, tjuvaktig, lögnaktig, opålitlig och skolkat från skolan" så hade han som sin egen specialitet "stulit brännvin ur landbornas åkdon och förtärt tillsammans med andra lika pojkar för vilka han varit ledare"
Josef tjänade också en hacka på att sälja brännvin till sina kamrater. På grund av det ansågs Josef vara farlig för sina kamrater.
För Josef blev vistelsen på hemmet en katastrof. I april, t ex, fick han kroppslig aga (med spö eller aga med ris) för en stöld i Bergs handel. 1915 döms han till straffarbete för mordbranden.
Det här var pojkarna som låg bakom branden på herrgården.En del gick det mycket illa för medan andra klarade sig ganska bra som vuxna.
Men en sak har de gemensamt. För evigt kommer de att vara inskrivna i historien som dem som brände ner den stoltaste symbolen frön en svunnen bruksperiod - Östanås Herrgård.

Bo Levin
Frilansjournalist, Älvsbacka
(Tack vare stöd från Länsstyrelsen i Värmland och kulturarbetarförmedlingen Örebro fick jag möjlighet att under sommaren 1994 titta närmare på Älvsbackas historia "Från Bruksland till Flyktingland." Det här är en liten del av det material jag tagit fram i samarbete med b la Värmlandsarkiv.
Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med personer som vistats på Älvåsens skyddshem. Jag garanterar full anonymitet.

Text: Bo Levin