Historia
    Bruksperioden och släkten Croneborg
 



Trettio kannor brännvin

Värmlänningar

Det kom ett glasskåp till Värmland och Österrikiskan på Östanås!

Det var då det!
Croneborgs avlöningslista ifrån 1884



Här följer ett utdrag ur boken Paradis för flera, Erik Geijer, Stockholm 1955.

Om Östanås under sin storhetstid var ett av Värmlands mäktigaste järnbruk, så var också den stilrena herrgården från 1700-talet med sina skifferklädda flyglar utan gensägelse den vackraste i länet. En välskött park, en stor trädgård i södersluttning där till och med frilandsplommon mognade, stora drivhus för blommor, vin och persikor och sist men inte minst en hänförande utsikt över sjön, så såg jag detta paradis någon gång i början av 1900-talet. Femton år senare fanns ingenting kvar av all denna härlighet.

Många herrgårdar i vårt land har av olika anledningar övergått i landstingens eller kommunernas ägo för att tjäna humanitära ändamål, men det öde som drabbade Östanås sedan landstinget förvärvat garden och degraderat den till ett hem för vanartiga pojkar, var minst sagt beklämmande, då pojkarna med berått mod tände på herrgårdsbyggnaden. Påföljande år brann också en av de vackra flyglarna, men att även denna brand var anlagd kunde aldrig bevisas. Trädgården och parken förföll, växthusen revs ner och för att utplåna de sista spåren av den cronenborgska epoken revs också den andra vackra flygelbyggnaden, för att lämna plats för en ny bebyggelse till en verkstadsskola.

Nu återstår av Östanås bruk endast stenkistorna till stångjärnshamrarna och det enda som påminner om vad som en gång varit är den vackra Ekallé som förbinder landsvägen med den förra gårdsplanen.
Under årens lopp har medlemmar av släkten Croneborg ofta besökt familjegraven och sin släktgård. Det ligger dock nära till hands att tro att släkten i och med gårdens brand drog en lättnadens suck då det sista bandet brast som utplånade tragiska minnena från dess storhetstid.
Att det fördes ett stort hus under kammarherrens tid råder inhet tvivel om, då han bland sina gäster även räknade kronprins Gustaf och prins Oscar.

Detta hindrade honom dock ej att betala en pojke 25 öre per vända för budskickning till Svartåhyttan. Den pojken träffade jag härom dagen i en liten pigg, vithårig, nittioårig gubbes skepnad, troligen det enda nu levande inventarium från den tiden.

I inspektoren på Svartåhyttan, Georg Fredrik Åberg, hade kammarherren en trogen och pålitlig gårdvar, en i högsta grad originell man och tillika framstående stammare. Det ville sig sa att han fick besök av en man, som också stammade, varvid följande samtal utspann sig:

"Va, va, vill, vill du?
Jag, jag vill, vill, tal ve, ve för förvaltaren.
Härmer du, du mej eller ä ä du också st, stam?"

De fann varandra och Åberg bjöd förtjusningen på toddy. Åberg var känd för sin oräddhet och frispråkighet, vilket också framgår av det svar han gav på en revisionsanmärkning gällande för dyrt inköpt brännvin; en krona och fyrtio öre per kanna.

"Av de trettio kannor brännvin har undertecknad även fått sin behöfliga del, emedan bruket alltid varit vant att hålla inspektoren med sådan vederqvickelse för utom maten. Men min smak är ännu ej så upparbetad för att finna behag i finkeloljan, utan får herrar revisorer behålla det tycket för egen räkning.
"

Revisionsanmärkningens uppslag var indelat i tre kolumner, varav den tredje hade till överskrift, H:H Disponentens yttrande, som löd:

"Anmärkningen gillas och bör lända till efterrättelse. W.Croneborg. "

Ett sådant svar dämpade inte Åbergs frispråkighet, som bl. a. tog sig uttryck i sådana påpekanden som:

"Onödigt skrifbleri, onödigt att förnöta tid, penna och papper på sådana dumheter."



Urvalt av Bosse Levin
 

Värmlänningar

Då fick allt herrskapet kliva åt sidan!

Kammarherre Croneborg, som på 1870- och 80-talen ägde Älvsbacka bruk, var en stark man. Han brukade ibland brottas med kraftkarlarna på bruket och tog inte illa upp, ifall han blev övervunnen och klådd. Han var tvärtom stolt över att bruket hade män som ägde mod i bröstet och kraft i arm.
En gång hade han som gäst en fin herre från Stockholm, och en dag, när han med denne i sällskap var ute och gick, mötte de en av brukets arbetare som var både stark och stolt av sig. Han travade rakt på och gjorde ingen min av att vika ur vägen för Stockholms-herrn, och denne å sin sida vek heller inte. De höll därför på att törna ihop och då sade arbetaren:

"Ska du tänka dej i gömmen mej, så får du allt ta dej drev"
och med dessa ord tog han Stockholmaren under armarna och lyfte honom ur vägen, lätt som man lyfter ett litet barn. Den undanlyfte var förgrymmad, men Croneborg skrattade belåtet och sade:
 "Jojo, det kan lära dig att inte vara bredhornig."
(Ur Värmlänningar av Gotfried Rodén )


Då krökte Croneborg rygg!

Kammarherren-brukspatronen tillämpade också en originell metod att sätta ackordpris på stubbrytning. Vid bruket användes liksom vid flera andra bruk gasgeneratorer för uppvärmning av vällugnarna. Dessa generatorer eldades bland annat med stubbar. Det var hårt arbete att bryta och hugga upp stubbar, ty på den tiden hade man varken sprängämnen eller mekaniska stubbrytare som nu för tiden. En kraftig och van arbetare kunde dock göra sig en för den tiden rätt god förtjänst på detta arbete.

Det började också knorras från visst håll att stubbrytarna förtjänade för mycket. Förmannen framhöll detta för Croneborg, men han ville inte utan vidare gå med på att slå av på ackordspriset.

Han beslöt att själv gå till skogs och egenhändigt och utan hjälp bryta och hugga en famn stubbar för att komma underfund med hur pass högt ett sådant arbete borde betalas. Han skrudade sig därför i stövlar och arbetsblus och satte igång med stubbrytningen. Han var, som förut papekats, en stark karl, men ett dylikt arbete, för vilket han saknade all vana och träning, vållade honom naturligt nog stor möda. Efter utfört värv avgav han följande uttalande:

"Stubbrytning är ett särskilt svettigt och tungt arbete, och brytarna ska ha mera betalt i stället för mindre."
( Ur Värmlänningar av Gotfried Rodén )


Förvaltarens fåfänga utlöste strejk!

Kammarherre Croneborg vistades ofta långa tider i huvudstaden och då regerade förvaltaren enväldigt på bruket. Men han styvsinta undersåtar, ty i allmänhet var
smederna inte lättskrämda. En gång hade förvaltaren lagt sig till med nymodern och
vräkig överrock, i vilken han gick omkring och visade sin myndiga person.
Två smältardrängar såg med avundsjuka blickar på den fina rocken, och hur det var beslöt de också att skaffa sig dylika.
En vacker dag uppenbarade sig de båda drängarna i precis likadana rockar som den mäktige förvaltaren. När denne upptäckte deras tilltag blev han rasande och befallde att de skulle lägga bort rockarna, men de talade om att de ärligt betalt dem och de tänkte ha vilka kläder de ville. Det var något som inte angick honom. Förvaltaren blev då ursinnig och beslöt att straffa deras övermod. Han sänkte deras arbetslön med motivering att de inte skulle få tjäna mer än vad som fordrades för för korta rockar i stället för fotsida av hans egen modell. Sänkningen omfattade alla smederna, varför även oskyldiga blev lidande på smältdrängarnas tilltag.
Men denna gång hade förvaltaren gjort upp räkningen utan värden. Alla arbetarna blev förbittrade och beslöt att lägga ner arbetet, tills lönerna blev de gamla igen. Och därmed gick de hem.
Bruksledningen sökte på alla sätt att få andra arbetare i stället, men ingen vågade bli "strejkbrytare", ty det var inte gott att komma i onåd hos de kraftiga smältsmederna, och därför blev smältarhärdarna stående kalla och tomma.
Till slut måste bruksledningen krypa till korset och låta avlöningen återgå till den förutvarande nivån, och smältdrängarna fick fortsätta att ståta i sina långa rockar till stor förtret för förvaltaren.

( Ur Värmlänningar av Gotfried Rodén )

Österrikiskan på Östanås

(Utdrag ur skrift av Gösta von Schoultz)

Vem var då denna Betty Croneborg på Östanås? Flicknamnet von Geymüller antyder ju hennes utländska härkomst. Hon föddes i Wien den 13 maj 1799 som äldsta dotter till bankiren, friherre Johan Heinriech von Geymüller. Familjen stammade från Basel, men fadern flyttade 1772 till Wien, där han tillsammans med en bror grundade en bankirfirma. Den hade stor framgång och blev så småningom en av de mest betydande i Europa.

Besök av Beethoven
Familjen kunde leva ståndsmässigt i sitt centralt belägna Palais Geymüller liksom på några vackra slott i huvudstadens närhet. Särskilt under Wienkongressen 1814-15 befann man sig i världens centrum med ett livligt umgängesliv och ståtliga fester, som ju ännu i dag lever i minnet. Det von Geymüllerska huset stod öppet för besökande från när och fjärran, bl.a. var diktare som Grillparzer, musiker som Beethoven och åtskilliga andra kulturpersonligheter gäster och vänner i huset. Den svenske ministern i Wien greve C.G. Löwenhielm har i sina Minnen notiser om besök i hemmet: ”—man finner bland dem mycken trevnad och särdeles älskvärda damer”, skriver han bland annat.
Det var således i en högt kultiverad och stimulerande miljö som Betty von Geymüller växte upp, och säkerligen hade hon liksom sina många systrar - sju stycken - kunna gifta sig med någon i den vida umgängeskretsen i den österrikiskungerska kejsarstaden.

Ulric Croneborg
Men det blev istället med C.J.D.Ulric Croneborg, som under åren 1824-27 som chargé d’affaires representerade Sverige i Wien. Denne var då en ung man, född i Nyköping 1796, som efter skolgång där och i Linköping 1815 tog en kansliexamen i Uppsala. Detta ledde till en tjänst vid ”kansliet för utrikes brevväxling”, som utrikesdepartementet då kallades, och där gjorde han en snabb karriär. Han var några år legationssekreterare i St Petersburg, och uppskattades tydligen för gott arbete, då han efter kort tid, blott 28 år gammal, 1824 utnämdes till posten i Wien. Där träffade han Betty von Geymüller och brölloppet stod den 24 april 1825 i det praktfulla familjeresidenset.

Gott gifte
Det var för honom ett i alla avseenden gott gifte. Hans vackra och begåvade hustru väckte beundran i vida kretsar, och hon kom att för honom bli ett värdefullt stöd. Ekonomiskt sett var det lysande genom hustruns förmögenhet, ”som överallt kunde anses stor men som var mycket ansenlig för svenska förhållanden” enligt Löwenhielm.
Redan 1827 lämnade Croneborg sin diplomatiska tjänst, varvid han efterträddes av den nämnde Löwenhielm. Snart efter hemkomstem inköpte han - väl med hjälp av sin hustrus förmögenhet - Älvsbacka bruk i Nyed norr om Molkom. Detta som grundades 1642, var redan vid 1600-talets slut ett av de största i Värmland och utbyggdes under 1700-talet bl.a. med ett manufakturverk för takplåt. Det tillhörde vid inköpet familjen Heijkensköld. Den nya ägaren hade ingen praktisk eller teoretisk erfarenhet av järnhantering, och förvärvet synes ha kommit till stånd genom förmedling av vännen från diplomatåren Olof Nordenfeldt på Björneborg, som själv 1822 tagit över skötseln av detta gamla släktbruk. Han blev säkerligen en god rådgivare till Ulric Croneborg. Älvsbacka bruk var väl inarbetat och allt jämt ett av det mest betydande i landskapet. Konjunkturerna för järnet växlade men ännu var det långt till den stora bruksdöden. Förvärvet borde därför kunna ses som en god placering av ett stort kapital.

Stod Karl XIV Johan nära
Om Ulric Croneborgs liv och verksamhet i Värmland är inte så mycket känt. Som person blev han uppskattad av alla och inte minst officiellt. Han stod sedan länge Karl XIV Johan nära, vilket kan förklara utnämningar både till kammarherre och senare, 1836, till hovmarskalk, den ende i landskapet med denna fina titel vid sidan av C.F. Hammarhielm på Nynäs. Han lär också ha haft ambitioner på landhövdingeposten här.
Huruvida Ulric Cronoberg under sin korta levnad - han gick bort redan 1844 och plågades ofta av sjukdom - hann göra några större insatser för Älvsbacka bruk är ovisst. Det var tydligen så väl skött av dugliga medarbetare att han t.o.m. kunde vara borta under långa perioder, t.ex.i Wien hos sin hustrus familj hela två år 1832-33 och även senare. Hans största betydelse för bruket kanske var att han med hjälp av familjens ekonomiska resurser kunde reda upp de ofta återkommande smärre kriser som drabbade järnhanteringen."

Urval av Bo Levin




Det kom ett glasskåp till Värmland….

Texter och bilder publiceras med benäget bistånd av Värmlands museum. Texten, "Skåpet" har vi fått av konservator Cecilia Skoglund och texten "Bakgrund" av antikvarie Ida Sixtensson. Bilder Cecilia Skoglund.

Skåpet
Värmlands Museum fick tidigt under hösten 2002 en donation. Givarens släkting hette Barbara von Geymuller (Betty) Betty kom ju från Wien och gifte sig med den svenske diplomaten Ulric Croneborg. De flyttade till Sverige och slog sig ner i Värmland, på Östanås bruk. Bruket köptes för Bettys hemgift.

Gåvan till museet är ett skåp. Givaren ville att det skulle återbördas till Värmland, där det stått. Betty lät tillverka detta skåp för att samla minnen från sitt gamla hem, föräldrahemmet. Troligtvis blev det tillverkat i Karlstad. Det syns ingen stämpel men kanske kan ytterligare efterforskning ge besked om vem som tillverkat det. Skåpet är i Karl-Johanstil, drygt 1,5m högt, fanerat och med brännförgyllda ornament. Tre sidor är glasade och alla tre sidor är öppningsbara. Skåpet har fyra hyllor och skåpsryggens insida är klädd med spegelglas, för att man bättreskall kunna se föremålen. Det är verkligen ett minneskabinett – fyllt med allehanda föremål, drygt sextio st, ett flertal är miniatyrer.    

Mest speciellt är nog Betty och Ulrics bröllopsporträtt infattade i ett armband

Förutom skåpet får museet ta hand om sänglinne från givarens släkting, Ida Croneborg. Det är brudlakan och örngott märkta IC, vävda och sydda på Östanås.
Museet har tidigare från Bettys släkt fått en brudklänning och en dopdräkt som finns utställda i museets textila basutställning. Dopdräkten skall vara sydd i Wien.

Att få en donation som vi vet så mycket om är speciellt roligt. Tyvärr hör det faktiskt inte till vanligheten att vi vet så mycket om våra föremål, informationen kan vara mycket bristfällig. Det är ju historien kring föremålet som gör det levande och intressant att visa. I det här fallet finns ju också de tidigare gåvorna. Då sätter fantasin igång att leka. Tänk att få göra en utställning om Östanås, och börja med Betty

* = fotograferat

Till skåpet(*) hör:

Två sippvaser
En bonbonjär
En skål – vit och guld – med två öron
En kopp med fat – guld med målad medaljong, alla föremål med Wiens bikupa i botten (inhemskt porslin)
Två obelisker i ametistkvarts
Vigvattenskål med kors
Två sigillstämplar, en i onyx, en i kristall (fodralen finns i Ms silverskåp)
Ägg i fodral
Fyra olika dosor
Hängsmycke i elfenben
Syattiraljer
Stor brosch med utskuret ansikte
Två oinfattade ansikten
En flickminiatyr
Sex olika glas utan fot
Åtta olika glas på fot
Två kristallskålar – en med lock en med propp
Tedosa
*Bröllopsarmbandet med miniatyrer av Betty och Ulric
Halsband och omgjorda örhängen – månstenar från Wien
*Förgylld servis – bricka för två koppar m fat, en kaffekanna, en sockerskål och en mjölkkanna (brickan fotad)
Två olika koppar med fat
Stor snäcka för skrivdon
*Syskrin
Spelmarker
Två marmeladburkar
Två glasflakonger – med silverknopp
Ostindisk skål på fat
*Rund silverplakett – troligen dopgåva – tro, hopp och kärlek
Rund medalj

Miniatyrer
Vävstol med tillbehör och garnvinda i elfenben
Bricka med två glas och två kannor
Liten korg med stickning
Glasbricka med nio glas och karaff
Två vridna vaser – vitt och rött
Ljusstake
Salsbuffé med ljusstakar, vinflaska, vinkanna och kryddställ
Ställ för fyra glas och två karaffer
Pokal ? blått med vita prickar
Skyfflar och ? på ställ
Ett strykjärn
Tre träfigurer

Silverplakett troligen dopgåva – tro, hopp och kärlek Silverplakett detalj
Brickan i den förgyllda servisen Sockerskål
Syskrin Detalj ur Syskrin



Bakgrund
(med brukaren avses Betty Geymüller)
Brukaren kommer från den österrikiska släkten Geymüller. Modern hette som ogift Barbara Schmidt (1779-1835) och fadern Johann Heinrich (1754-1824). Tillsammans med sin bror grundade fadern bankirfirman Geymüller och Co 1805, som under 1800-talets första decennier gjorde lysande affärer. Firman blev en av de mest betydande i Europa, familjens förmögenhet ökade betydligt och en mängd egendomar och fastigheter förvärvades. Familjen skaffade sig goda förbindelser med det österrikiska kejsarhuset och upphöjdes så småningom i adligt stånd.

Familjens äldsta dotter Barbara, kallad Betty (brukaren), gifte sig 1825 med Sveriges chargé d´affaire i Wien, Ulrik Croneborg (1796-1844) född i Nyköping, som senare blev hovmarsalk. Han stod bland annat nära Karl XIV Johan. När Bettys far dog, testamenterades hans stora förmögenhet till Betty och hennes syskon.

För den arvslott som tillfallit Betty, köpte hennes make in Älvsbacka bruk i Värmland 1827, och lämnade sin tjänst som chargé d´affaire. Bruket som var grundat 1642, var vid tiden för köpet ett av det mest betydande landskapet. Östanås herrgård, byggd 1792, köptes in som bostad. Enligt hörsägen betalades den stora bruksegendomen kontant i gulddukater som medförts i en kappsäck från Österrike. Herrgården inreddes med tjusig och dyrbar inredning, och en värdefull konstsamling där verk av både svenska och utländska berömda konstnärer ingick, köptes in under årens lopp. Denna splittrades dock på auktioner i Stockholm och Paris under 1800-talets andra hälft.

Östanås blev Bettys hemvist under återstoden av hennes liv, även sedan hennes man dog 48 år gammal 1844. Tillsammans med sin man fick hon sönerna Wilhelm (1826-1909) och Hjalmar (1830-1876). Den äldre bosatte sig efter faderns död på Östanås och tog över Älvsbacka bruk. Han gifte sig 1851 med Marie von Berg från Sachsen (1831-1925). Ytterligare ett betydande arv fick Betty av sin ingifta faster när denna dog 1856. Samma år tog hon hand om sin systerdotter Louise (1844-1878) som blev föräldralös vid tolv års ålder. Denna gifte sig 1865 på Östanås och bosatte sig sedan i Västergötland.

Betty gjorde många resor till Stockholm, Uppsala och även till Wien. I Karlstad hade hon en våning och i staden umgicks hon bland annat med landshövdingen och biskopen. Det svenska språket lärde hon sig perfekt. Hon var musikaliskt begåvad, var god sångerska och pianist, samt hade konstnärlig talang som målarinna. Med ett trädgårdsintresse anlade hon park och trädgårdsanläggningar på Östanås. Efter sig har hon lämnat en stor samling brev, de flesta ställda till sonen Hjalmar. Betty dog den 22 februari 1866 och vilar bredvid sin make på Älvsbacka kyrkogård.

Sonen Wilhelm omvandlade 1875 tillsammans med sin bror Hjalmar, Älvsbacka bruk till "Elfsbacka Aktiebolag". Bruksrörelsen gick i konkurs 1893 och egendomen såldes.

Skåpet lät Betty göra, troligtvis i Karlstad, för att samla minnen från sitt gamla hem i. Vid flytten från Österrike till Värmland tog hon nämligen förutom en stor hemgift, med sig personliga ägodelar som påminde om hennes barndom i Wien. Brukarens svärdotter Marie von Berg ärvde skåpet av sin svärmor via sin make. Då hon dog 1925 ärvde hennes dotter, tillika givarens mormor Ida Odelberg (1858-1955 född Croneborg) skåpet. Det skulle då fraktas från Södertälje till Enskede i bil, en Minerva av årgång 1914. Med var givaren, hennes mormor och en manlig chaufför. Alla småsakerna från skåpet packades försiktigt ned i tre gröna kappsäckar som surrades fast bak på bilen. I framsätet bredvid chauffören stuvades det itutagna skåpet och i baksätet satt givaren och hennes mormor med spegelväggen och glasdörrarna staplade mot framsätets ryggstöd. Givarens minns väl mormoderns förmanande röst: "Sitt still unge, sparka inte så du skadar glasdörrarna. De kom lyckligt hem och skåpet stod sedan i Enskede till 1938 då mormodern p.g.a sin makes död (Theodor Odelberg (1847-1938) flyttade till Stockholm och tog skåpet med sig. Vid hennes död ärvde givaren skåpet direkt från mormodern eftersom mormoderns dotter tillika givarens mor, Ida Leijonhufvud (1887-1978 född Odelberg) sedan 1920-talet bodde i Argentina tillsammans med sin man Sperling Leijionhufvud(1882-1954). Skåpets dåvarande ägare var rädd för att det skulle fraktas till Argentina. Givarens barnbarn tillhör den sjunde generationen som stått framför skåpet och beundrat dess innehåll. Givaren upplever det som att skåpet nu då det har skänkts till Värmlands Museum, är hemma i Värmland igen, att cirkeln är sluten.

Källor: Givaren samt Rutger Croneborg: "Den österrikiska släkten Geymüller med svenska ättlingar", Gösta von Schoultz: "Österrikiskan på Östanås", Nya Wermlands-Tidningen 16/4 1983.

Copyright © 2004 Värmlands museum


Det var då det!

197 personer och företag står på bruksherre Croneborgs avlöningslista1884.
Det kan man få fram ur avräkningnsboken (bokföringen) för Elfsbacka Bruk det året.

Exempel på Årslöner i kronor;

 Mästaren Carl Ellström 285,37
 Smältardrängen Amund Gode 333,68
 Wärmaren Claes Westber 370,26
 Wärmardrängen Lars Fallqvist, 306,82
 Frambäraren Olof Moberg, 143,32
 Slaggskjutaren Erik Rundgren, 234
 Jernvägaren Henrik Håkansson, 714,75
 Klensmeden Göran Kolomodin,378,26
 Jägaren August Olsson, 214,56
 Skogvaktaren Carl Fernström, 450
 Drängen Anders Olsson, 10 mån lön 125
 Dagkarlen Lars Melander, 102,86
 Forkaren Peter Andersson, Ladrågen Arbets- och forlöner 80,00
 Dagkarlen Jan Jansson, Permantorp 258,83
 Underhållningshjonet Olof Jernbergs Enka, Östanås. Råg, sill och salt. Kontant 24
kronor.Totalt 61,22:-
(Totalt 14 underhållningshjon betalade bruket genom Elfsbacka Bruks Fattigkassa. Hjonen bodde i Sundbråte, Östanås och Sotberget.)
 Rättaren Erik Eriksson fick 1223 kronor i kontanter samt 457 kannor mjölk (137,10) , 16 tunnor potatis (80 kronor) och en gris.
 Ingeniör E. Bovallius 2 månaders lön a 1000 kronor/år= 166,66
 Bruksförvaltaren E.E Andersson, Östanås Gård. Lön 4000 :-samt ersättning för kosthållning för 3 kontorsherrar a 50:-/år. Dessutom gratisdjur,spannmål,mjölk,fotogen, löner mm.

 Wilhelm Cronenburg privat, 7002,40 kronor
 Svinsköterskan Johanna Svensson, Östanås. Skötsel av 60 smågrisar,180 kronor
 Jägmästaren R.Selle, Östanås 3717,62 (kontanter och varor)
 Nämndeman Jonas Örtquist, Norra Viken. Hö och halm och kontant för ett värde av 426,72

Sammanställt av Bo Levin

Till toppen på sidan


Copyright © 2004 Älvsbacka

kontakta: webansvarig